Vi talar om vårdpersonalens arbetsmiljö och om anhörigas situation som två skilda frågor. Men lägger man siffrorna bredvid varandra pekar de åt samma håll: i båda fallen bärs belastningen av människor som håller ut tills de inte längre orkar – och stödet kommer oftast först efter kollapsen. Den här texten samlar vad forskning och myndigheter faktiskt visar, och varför det hänger ihop.
Vad siffrorna säger om vårdpersonalen
Arbetsmiljöverkets tillsyn 2022–2024 omfattade 437 arbetsplatser i hälso- och sjukvården. På 73 procent (320 arbetsplatser) fanns brister som ledde till krav på åtgärder, oftast kopplade till just arbetsbelastningen. På sjukhusen levde 80 procent inte upp till arbetsmiljölagens krav på att förebygga ohälsosam arbetsbelastning; inom primärvården var motsvarande andel 69 procent.
Personalens egen upplevelse pekar åt samma håll. I en kartläggning av undersköterskor, sjuksköterskor och läkare hade tre av tio symtom på stressrelaterad ohälsa, och nästan hälften övervägde att lämna arbetet. De tre yrkesgrupperna beskrev en sämre organisatorisk och social arbetsmiljö än arbetsmarknaden i stort – läkare med höga krav på tempo och mängd, sjuksköterskor med hög emotionell belastning, undersköterskor med litet inflytande över sitt eget arbete och sämre självskattad hälsa.
Samtidigt syns det som skyddar. Återkommande friskfaktorer var välfungerande arbetslag, organisatoriskt stöd och möjlighet till återhämtning. Belastningen är alltså inte oundviklig – förutsättningarna går att påverka.
Vad siffrorna säger om anhörigvårdarna
Bredvid den betalda vården finns en långt större, obetald insats. Omkring 1,2–1,3 miljoner personer i Sverige ger vård, hjälp eller stöd till en närstående – ungefär var femte vuxen i arbetsför ålder. Att ersätta den insatsen med offentlig vård har uppskattats till storleksordningen 190 miljarder kronor per år. Det är en samhällsbärande insats som till stor del sker utanför allt som mäts och budgeteras.
För många är rollen påfrestande, särskilt när den närstående har psykisk ohälsa. Där uppger mellan fyra och sex av tio anhöriga att de inte fått något eget stöd överhuvudtaget. Nästan åtta av tio säger att den egna psykiska hälsan påverkats, och omkring varannan att de behövt sjukskriva sig. En del går ner i arbetstid, andra lämnar arbetslivet helt.
Beräkningar från anhörigområdet pekar på att det ofta blir dyrare att låta bli. I ett scenario blev tidig, förebyggande avlastning i storleksordningen tiotals gånger billigare än de samlade konsekvenserna av att avlastningen uteblev. Siffran är ett räkneexempel och inget genomsnitt – men riktningen är tydlig: att vänta tills någon faller är sällan det billiga alternativet, vare sig mänskligt eller ekonomiskt.
Bryggan: sjukskrivningarna
Det som binder ihop de två grupperna syns tydligast i sjukförsäkringen. Antalet pågående sjukfall med psykiatriska diagnoser ökade från cirka 30 000 (2010) till 85 000 (2025), och i december 2024 berodde nära hälften av alla pågående sjukfall på psykiatriska diagnoser. Den stressrelaterade delen väger tungt.
Kopplingen till arbetet är stark. Nio av tio långtidssjukskrivna uppger att arbetet har bidragit till sjukskrivningen, och den vanligaste orsaken är hög arbetsbelastning och obalans mellan krav och resurser. Sjukfrånvaron är högst i skola, vård och omsorg – samma verksamheter som bär både den betalda vården och en stor del av den obetalda omsorgen. Och den som väl blivit sjuk av stress har svårare än andra att komma tillbaka i arbete.
Också här skymtar det förebyggande. De som upplevde att de fick det stöd de behövde av sin arbetsgivare hade betydligt större chans att komma tillbaka i arbete. Ändå konstaterar Försäkringskassan att kunskapen om vad som faktiskt underlättar återgången fortfarande är otillräcklig – vi vet mer om orsakerna än om vägen tillbaka.
Det som är gemensamt
När man lägger ihop bilden framträder samma grundform, oavsett om den som bär är anställd eller anhörig:
- Belastningen bärs av enskilda. I vården av personal med för hög arbetsbelastning, i hemmen av anhöriga som ofta får dra ner på jobbet.
- Människor håller ut tills något ger vika. Först därefter blir belastningen synlig – ofta som en sjukskrivning.
- Stödet kommer efter. Tillsyn, sjukpenning och riktat anhörigstöd aktiveras i praktiken när ohälsan redan är ett faktum.
- Den förebyggande strukturen är svag. Det som skulle fånga upp belastningen innan den blir sjukdom saknas i båda fallen.
Var det förebyggande brister
Bristerna är konkreta. I vården pekar Arbetsmiljöverket på att det organisatoriska och sociala arbetsmiljöarbetet inte samordnas, att organisationer saknar en gemensam bild av hur belastningen faktiskt ser ut, och att ohälsosam arbetsbelastning inte åtgärdas. Chefer beskrivs ha svårt att hinna med långsiktigt förebyggande arbete i en pressad vardag.
I sjukförsäkringen har arbetsmiljöarbetet historiskt handlat mer om fysisk än organisatorisk arbetsmiljö, och det saknas tillräcklig kunskap om vad som får stressjukskrivna tillbaka. I anhörigomsorgen görs sällan förebyggande avlastning – trots att räkneexemplen pekar på att den kan vara långt billigare än att vänta. Gemensamt är att strukturen för att fånga och avlasta belastning innan den blir ohälsa är svag.
Mycket görs – men en lucka finns
Det ska sägas att mycket redan görs. Arbetsmiljöverket utövar tillsyn, Försäkringskassan mäter och analyserar, fackförbunden bevakar villkoren, anhörigorganisationer och Nationellt kompetenscentrum anhöriga bygger kunskap och stöd, och kommuner och regioner bär arbetsgivar- respektive socialtjänstansvar. Från 1 juli 2026 stärker dessutom nya lagändringar (prop. 2025/26:60) socialtjänstens och vårdens ansvar för anhörigstöd, med omkring 300 miljoner kronor per år.
Men nästan allt hanteras i skilda spår – olika lagar, olika myndigheter, olika forskning. Få behandlar betald och obetald omsorg som ett sammanhängande system. Där finns en lucka: att arbeta förebyggande på tvären, oberoende av en enskild arbetsgivare och en enskild diagnos, och att systematiskt ta reda på vad som faktiskt stärker människors förmåga att fungera – och att komma tillbaka.
Därför finns stiftelsen
Insamlingsstiftelsen Mänsklig Hållbarhet samlar in pengar, finansierar insatser och bidrar till forskning – utifrån ett mänskligt hållbart perspektiv. Vår utgångspunkt är enkel: den förebyggande struktur som saknas behöver byggas innan människor faller, oavsett om de är anställda i vården eller anhöriga hemma. Det handlar inte om snabba lösningar, utan om steg som håller.
Källor
- Arbetsmiljöverket – tillsyn av organisatorisk arbetsmiljö i hälso- och sjukvården 2022–2024, samt kartläggning av arbetsmiljö och hälsa hos undersköterskor, sjuksköterskor och läkare.
- NSPH – rapport om de samhällsekonomiska konsekvenserna av bristande anhörigstöd (2026).
- Socialstyrelsen och Nationellt kompetenscentrum anhöriga – uppgifter om antal anhöriga och omsorgens omfattning.
- Försäkringskassan – ”Psykisk ohälsa i dagens arbetsliv”, lägesrapport 2026:1.
- Regeringen/Riksdagen – prop. 2025/26:60 ”Stärkta insatser för äldre och för de som vårdar eller stöder närstående”.